Taisto Loimi
 

Jag har haft eget specialsnickeri nästan hela mitt yrkesverksamma liv.

Det var en tidig morgon som allt förändrades. Livet efter denna händelse lever jag med en glimt av paradiset i mitt hjärta,

och är tacksam av att kunna få berätta min berättelse till så många som vill höra den.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

På morgonen den nittonde februari 2002 stannade Taisto Loimis hjärta. Under läkarnas försök att rädda honom upplevde han själv att han var

på resa i Söderhavet. Idag, fem år senare, berättar Taisto med glädje om sin upplevelse för alla som vill lyssna.

Han är övertygad om att det han sett är försmak av Paradiset.
 

Den nittonde februari 2002 började som en vanlig dag för Taisto Loimi. Strax före klockan sju på morgonen var han på plats på Tullinge Snickeri som han ägt

och drivit sedan många år. De föregående dagarna hade varit ungefär som vanligt. Taisto hade visserligen haft en del känningar i bröstet, men det var inget

som hindrade honom från att gå till jobbet. Men snart upptäckte han att inte allt stod rätt till.

-Efter ungefär en halvtimmes arbete började jag känna mig konstig. Det var som om jag hade myror under huden, först i händerna, sedan i hela kroppen.

Jag stannade maskinen och tänkte att det skulle försvinna igen, säger Taisto Loimi.

Men besvären försvann inte och efter ytterligare en kvart blev Taisto alldeles kallsvettig. Då förstod han att det var något allvarligt som var fel.

-Jag sa till killen som arbetade med mig att vi måste sluta för dagen. Jag tänkte bara byta om och sedan åka till vårdcentralen. När vi sedan gick uppför

trappan till omklädningsrummet hörde jag en röst som sa ”du ska inte åka till vårdcentralen. Du ska åka direkt till akuten på Huddinge Sjukhus”.

Jag var övertygad om att det var killen som gick bakom mig som talat. Jag frågade honom hur han kunde veta att jag skulle till Sjukhuset,

men han var helt oförstående och svarade att han inte sagt något över huvud taget, säger Taisto Loimi.

Taisto visste inte vad han skulle tro. Han hade hört rösten hur tydligt som helst, men det fanns ingen mer än han och medarbetaren i lokalen.

-Håller jag på att bli tokig nu också, tänkte jag. Då hörde jag rösten igen, lika tydligt men mer bestämt den här gången, ”du ska åka till akuten punkt slut!”.

-Vem kunde det vara? Jag visste inte vad som höll på att hända. Jag ringde min fru Sirkka och sa att jag tänkte åka till sjukhuset.

Det tyckte hon var en dålig idé. Hon sa att jag bara skulle få sitta och vänta och att det var bättre att gå till vårdcentralen.

Men jag tänkte på rösten och stod på mig, säger Taisto Loimi.

–Ok, åk dit så tar jag cykeln och möter dig där, sa Sirkka..

Klockan var åtta när Taisto parkerade bilen utanför sjukhuset. Turligt nog var det ingen före honom på akuten, så han

gick direkt till luckan och berättade sitt ärende. Han blev tillsagd att sätta sig och vänta.

Det var tre meter från luckan till stolarna. Men Taisto kan bara minnas de två första stegen.

I det ögonblick som han segnade ner på golvet kan man säga att Taistos berättelse fick två olika spår. I den vanliga världen

började ett intensivt arbete för att rädda hans liv. Taisto hade fått en massiv hjärtattack och var döende. Flera misslyckade

försök gjordes att återuppliva honom innan man bestämde sig för att omedelbart operera. När Taistos fru anlände till sjukhuset

fick hon beskedet att hon förmodligen kommit för sent.

Taisto själv hade dock ingen aning om allt detta. Hans vy hade förändrats totalt.

-Jag befann mig plötsligt ombord på en jumbojet på Arlanda. Jag visste hur jag kom till sjukhuset, men inte hur jag nu kunde

sitta i ett flygplan. Min fru var också där tillsammans med en familj från Huddinge, säger Taisto Loimi.

När Taisto såg sig omkring upptäckte han tre ljusklädda personer i den främre delen av planet. De hade ryggarna vända mot honom.

För att få deras uppmärksamhet knackade Taisto en av dem på axeln.

-Jag vill veta varför jag sitter här. Jag vet inte hur jag kommit hit. Jag har inte beställt någon resa och har ingen biljett. Vad ska hända härnäst?

Frågade jag. Svaret som Taisto fick var knappast upplysande:

-Personen svarade med en fråga. Han undrade om jag trodde på Guds nåd genom Jesus Kristus. När jag svarade att jag gjort

det sedan jag var tretton år sa han att jag fick följa med. Sedan berättade han att vi skulle på en fjorton dagars resa till Söderhavet, berättar Taisto.

Vad som följde var en fantastisk upplevelse för Taisto. Flygplanet landade mycket riktigt på vad som verkade vara en Söderhavsö.

-Det var en underbar plats. Vattnet var kristallklart och helt stilla. På stranden fanns det fina fruktträd. Vi åt av frukterna och drack fruktjuice.

Det var härliga smaker. Jag har försökt hitta något liknande men inte lyckats, för det smakade mycket bättre där. Vi simmade och lekte på stranden.

Det var både trevligt och roligt. Ändå var det något som inte stämde enligt min hjärna. Resan skulle ta 14 dagar, men det blev aldrig vare sig

kväll eller morgon och det fanns inga skuggor, säger Taisto Loimi.

Nu började Taisto misstänka att han inte befann sig i Söderhavet. Han hade tyckt det var konstigt redan när planet hade landat på sandstranden,

vilket han inte trott skulle gå. Taisto började misstänka att man ljugit för honom, men han fick inga svar.

-Plötsligt hördes en röst ur en högtalare på stranden. Alla skulle gå tillbaka till planet som skulle återvända till Skandinavien om en timme.

Jag protesterade genast och sa att de kunde glömma att jag skulle följa med. Jag trivdes för bra för att åka tillbaka. Men de var obevekliga.

”Vi har bara lovat 14 dagars resa. Tag plats, snart åker vi”, sa de, berättar Taisto.

När Taisto satt sig tillrätta lyfte planet igen. Den här gången var inte frun eller det andra paret med. De hade meddelat att de skulle vara kvar en vecka till.

Taisto tänkte på sandstranden och att han inte behövt sova på fjorton dagar. Han ville inte åka tillbaka hem.

Plötsligt blev hemresan dramatisk.

-En flygvärdinna meddelade att det var någon som fått hjärtstillestånd. Jag såg mig omkring för att få reda på vem det var, men såg ingen.

Då vände hon sig till mig och sa ”Det är ditt hjärta som stannat”.

Det som hände sedan var att resan inriktades på att så fort som möjligt få Taisto till ett bra sjukhus. Hela tiden var flygvärdinnan hos honom

 med uppmaningen att han inte skulle vara rädd. Taisto berättar hur han försökte få reda på vem hon var men allt han fick till svar var

”var inte rädd jag är med dig”. Efter många om och men kom man fram till Huddinge Sjukhus och till operationssalen. Där lämnade

flygvärdinnan honom till slut och uppmanade honom åter att inte vara rädd eller orolig.

Här möts Taistos två berättelser igen. Han upplevde sig vara vid medvetande och han kände en fruktansvärd smärta i bröstet.

-Det var som om en kanonkula gått rakt igenom mig och jag trodde att jag skulle dö, sedan tog narkosen ordentligt och jag minns

inget mer, säger Taisto Loimi.En månad på intensiven

Nu följde en lång svår tid för Taisto. Han låg på intensivvård under mer än en månads tid. I början var han sövd mesta tiden.

Under långa perioder hade han hög feber. Det var mycket ovisst om Taisto skulle överleva. Hans hjärta hade tagit så mycket stryk att

det kanske inte skulle kunna hämta sig. Man undersökte möjligheten att ge Taisto ett nytt hjärta.

-Det var många som bad för mig. Och när vår pastor i finska Filadelfiaförsamlingen Timo Hakainen bad för mig på sjukhuset gick

febern ner och jag började långsamt bli bättre, säger Taisto Loimi.

Vägen tillbaka har varit lång och arbetsam. Under insjuknandet fick Taisto också en propp i hjärnan. Det innebar att han var tvungen

att lära sig tala och gå igen. Taistos hjärtkapacitet efter operationen var under 10 procent. Idag har han kommit upp i 30 procent.

Under sin sjukdomstid undrade Taisto många gånger vad som var meningen med det som hänt. Varför han upplevde sin resa

och sin svåra sjukdom. Idag vet han vad som är hans uppgift.

-Förr var det alltid svårt att veta vad som väntade efter döden. Nu kan jag berätta att det finns något. Vi ska inte bara ruttna bort i graven.

Jag har pratat med många människor inte minst alla färdtjänstchaufförer. De flesta vill höra min berättelse. Jag är övertygad

om att jag fick en glimt av Paradiset och att jag fick komma tillbaka för att berätta om det, säger Taisto Loimi.

Sedan Taisto blev frisk har han fått många förfrågningar om att komma och berätta om sina upplevelser.

Under påsken besöker Han en konferens för finska pingstvänner i Brisbane, Australien, dit han inbjudits för att tala.

På dagen fem år efter sin hjärtinfarkt besökte Taisto Loimi hjärtkirurgen Dan Lindblom som var den som utförde operationen.

Dan Lindblom kan berätta om hur allvarlig Taistos sjukdom varit.

-När Taisto kom in berättade han om bröstsmärtor som varat ett par dagar. När han var här fick han hjärtstopp och cirkulationen stannade.

Han fick då hjärtmassage, konstgjord andning och elchocker, säger Dan Lindblom.

Efter en akut kranskärlsröntgen konstaterades att det var en stor hjärtinfarkt med flera förträngningar.

Man gjorde upprepade försök med ballongsprängningar. Trots propplösande medel bildades ständigt nya

blodproppar och man kunde inte uppnå något bestående positivt resultat.

-Taisto var döende. Jag tog beslut om omedelbar hjärtoperation och hjärtlungmaskin kopplades in.

Hjärtoperationer är rutin för oss men det är sällan det är så här akut. Oftast är man förberedd, men här opererades

patienten under pågående infarkt och i svår chock. Det är svårt att söva någon som är i chock. Det finn risk att hjärtat stannar.

Därför överlappade åtgärderna och det är möjligt att Taisto kände smärtan när han sågades upp. Det blev väldigt dramatiskt, säger Dan Lindblom.

Hade inte Taisto Loimi kommit till sjukhuset och blivit opererad hade han dött. Taisto är glad att han hörde rösten

som beordrade honom att åka till akuten i stället för till Vårdcentralen. Dan Lindblom är böjd att hålla med

-Om det var vår herre eller någon annan så var det ett gott råd, säger Dan Lindblom.

Av. Arne Hyckenberg
 

   Första sida / Home